Satt och kollade lite på Oprah Winfrey på tv. I detta avsnitt intervjuvade hon Cher och Tina Turner. Min son satt med mig i soffan och när Oprah frågade tanterna hur det kändes att ha hållt på sedan 1961, samt 1967 utbrast min son:
"Men då måste de ju vara typ 70 år!!!"
"Ja, de är nog närmare 70 år" svarade jag.
"De ser inte ut som det, fast de har nog gjort plastikoperationer" konstaterade han snabbt.
Intervjun fortsatte. Oprah sa något som tydligen var roligt, för både Cher och Tina började skratta: HA HA HA HA HA
Då sa min son:
"Fast nu fattar man ju att de är så gamla, för de har sånt där KÄRRINGSKRATT!"
Hjälp, kärringskratt. Hoppas man aldrig får det, eller att det åtminstone dröjer många år tills det kommer. Eller i värsta fall,tänk om jag redan har fått det, utan att veta om det?? Uuuuuuuh, jag vill inte ens tänka på det. Jag känner mig ju redan jättegammal. PRO nästa!
Många äldre säger att de mår myyyycket bättre nu än när de var unga. Att de tänker på ett annat sätt och bla bla. Kan detta verkligen stämma? Blir man gladare med åren och med livserfarenheten? Eller är det bara en lögn de intalar sig själva, bara för att förneka att de egentligen har värsta åldersångesten? Jag har så svårt att tro att man skulle bli gladare med åren. Tycker det, tvärtom, blir värre och värre med åren. Det går liksom utför och allt blir tråkigare och mer eländigt. Fast det beror kanske inte på åldern. Kanske har med annat att göra?
Nähä, det här duger inte. Jag har inte tid att sitta här och blogga om min åldersnoja.
Vi hörs en annan dag.
Kramelikram från tant Jill. Fniss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar