Ingen drömelev precis...

Jag har alltid älskat att sjunga. När jag var liten sjöng jag jämt och "spelade" på det mesta som lät som ett instrument. Kanske trodde (hoppades) mina föräldrar att deras dotter hade talang för musik, eller så tyckte de synd om mig när jag spelade på äggskäraren, för när jag fyllde nio, eller tio år, fick jag en gitarr i födelsedagspresent.

Gitarren blev sedan ståendes ett par år, men när jag var fjortis, jag tror jag gick i åttan, började jag gå på gitarrlektioner. Nu skulle man kanske kunna tro att jag kan spela gitarr idag. Men nej, det kan jag inte. Jag gav upp. Får man skylla på en hormonstinn lärare?

Läraren jag hade var gravid och otrevlig. Det var jag och en tjej till som gick på lektioner samtidigt. Mig skällde läraren på varje gång. Den andra tjejen berömde hon hela tiden. Mesig som jag var vågade jag aldrig säga ifrån, så jag slutade istället.

Förresten, vad har det varit med alla lärare jag har haft genom skoltiden? Nästan alla ogillade mig och detta resulterade såklart i att jag inte gillade dem heller. Värst var det nog på gymnasiet. Matteläraren jag hade där sa till mig att det bästa nog vore om jag hoppade av linjen, eftersom jag inte fattade hur man skulle räkna. Hon kände inte att det fanns något som helst hopp för mig.

Datorläraren jag hade första året på gymnasiet slängde ut mig från en lektion för att jag inte fattade hur man skulle göra. Jag antar att hon blev så frustrerad när hon som lärare/pedagog verkligen inte lyckades få mig att förstå, så då var det bästa att slänga ut eleven.

Sedan blev jag skoltrött och hoppade av och jobbade på dagis ett tag. Trivdes bra att jobba med barn, så jag sökte till barnskötarlinjen och började där 1991.

Om nu lärarna ogillade mig, så var det ingenting mot hur det var på praktiken. Hamnade på en förskola där de var hemska. Personalen pratade massa skit och när jag kom in i rummet hände det att de stängde dörren mitt framför näsan på mig.

På den tiden var jag oftast klädd i svart och hade ring i näsan och gick omkring i MC-jacka och boots. Jag antar att tanterna där dömde ut mig redan innan de lärde känna mig. Jag hade inte en chans. En "sån" kan ju inte jobba med barn. Jag fick "IG" på praktiken.

Sedan gav jag nog mer eller mindre upp. Kom och gick till skolan lite som jag ville. Sket i läxor och betygen var katastrofala. Praktiken gick jag inte till över huvud taget. Det jag gjorde mest var nog att festa. Tyvärr.

Hoppade av ännu en gång.

Tredje gången gillt brukar det ju heta.Jag sökte in en sista gång till barnskötarlinjen och denna gång gick det bättre. Jag började klä mig mer "normalt" och gick på lektionerna och försökte visa ett jag var motiverad. Praktiken gick bra och jag trivdes där.

December 1994 tog jag studenten!

Jag brukade ofta fundera över varför så många tycktes ogilla mig. Jag var väldigt blyg när jag var yngre. Jag tror att den blygheten i många fall missuppfattades av personer jag träffade. Det var kanske inte uppenbart att jag tyckte det var svårt/jobbigt. Istället trodde nog många att jag var en arrogant och stöddig person.

Jag är idag inte lika blyg. Är absolut ingen utåtriktad och jättesocial människa, men jag vill inte kalla mig blyg. Då passar nog ordet försiktig, eller lugn bättre in.

Hoppsan, vilket långt inlägg det här blev. Jag skulle ju från början egentligen bara skriva om att jag önskar att jag aldrig hade gett upp gitarrlektionerna. Jag skulle så gärna vilja ta fram gitarren och spela och sjunga. Kan man börja ta lektioner när man är så här gammal? Fniss...

Sköt om er!