Åren går...

Godafton!

I eftermiddags var jag på utvecklingssamtal på Tildes förskola, och det kändes så bra. Tilde trivs bra på sitt nya dagis och jag, som förälder, trivs också med att lämna henne där. Det känns tryggt. Jag vet att hon är i goda händer. Mindre stress då när man vet att det käraste man har mår bra om dagarna.

Jag kommer ihåg när Jesper var 1½ år och skulle börja på dagis. Redan den första inskolningsdagen kändes det så fel. Förskolläraren som hade hand om Jespers inskolning berättade för mig att de egentligen inte ville ha ett barn till på avdelningen, men att kommunen tvingade dem till att ta emot ett barn till. Då kände man sig inte så välkommen.

Jag minns hur svårt jag hade att koncentrera mig på skolarbetet på dagarna. Mina tankar var hela tiden hos Jesper. Hur hade han det? Passade de honom ordentligt? Var han ledsen?

Sedan stressade jag hem och varje dag när jag hämtade honom och vi skulle promenera hem började Jesper storgråta. Helt hysteriskt grät han. Otröstligt. Skriket fortsatte oavbrutet i ca en timme varje dag. Lilla lilla gubben. Klart mamma skulle få igen för att hon lämnade bort honom hela dagarna.

Så småningom bytte vi förskola och allt blev bättre. Där trivdes Jesper som fisken i vattnet med roliga kompisar och snälla fröknar. Och min klump i magen försvann.

Därför är jag så glad nu att det går bra för Tilde på nya förskolan. Men snart är det bara en termin kvar på dagis. Sedan är det skolan som gäller. Herregud, vad åren rusar iväg. Jag hinner inte med. Tänk, om 1½ år blir Jesper tonåring. Och jag som bara är 25 ;)