Julefrid...

Skinkan är färdig, sillen är inlagd, lägenheten är städat och fin och i fönstren hänger pepparkakshjärtan som det står God Jul på. Barnen väntar snällt och förväntansfullt på julafton, och pappan är ute och letar efter julgran. Mamman - alltså jag - bakar kärleksmums med ett leende på läpparna...

HA HA, in my dreams!

Skinkan är inte inhandlad. Ska göra det i morgon. En färdigkokt får det bli. Sillen får också bli Abbas färdiginlagda. Lägenheten ser ut som en svinstia. Barnen bråkar och vill inte äta maten jag har lagat (jo, Tilde åt faktiskt, det gjorde hon) Pappan äter inte heller utan sätter sig istället vid datorn och spelar, totalt oberörd av att det snart är jul och nästan inget är gjort. Mamman bakar kärleksmums, som blir brända. Mamman tappar humöret och kastar skiten i golvet.

Ja, jag skäms. Jag fyller snart 34 år och borde kunna tygla humöret bättre. Jag borde inte kasta bakplåtar i golvet så det blir smulor överallt. Och nu menar jag verkligen precis överallt. Men jag var trött. Jag orkade inte vara glad och tålmodig och så. Det brast.

Nu har jag städat upp i köket. Dammsugit och svabbat och torkat bord och bänkar. Jag har nattat prinsessan. Jag läste Rapunsel och efter det fick hon en godnattpuss. Dåligt samvete har jag, för hon blev faktiskt lite ledsen när jag tappade tålamodet. Jag skäms. Hon undrade nog vad som egentligen hände när mamma plötsligt slänger brödet i golvet och skriker och svär för sig själv. Så ska väl inte mammor göra?! Men mammor är också människor. Innerst inne vet jag ju att jag säkert inte är den enda som tappar tålamodet. Men ändå. Usch och blä. Känner mig som skit.

Nu ska P och Jesper titta på Arn. Själv ska jag göra ett nytt försök att baka. Kärleksmums.

Kram på er.