Varning! Det här inlägget kan komma att bli ganska negativt och deppigt. Läses på egen risk...
Det känns som att mina känslor har sagt upp sig. De har åkt iväg på semester med enkel biljett. Poff borta! Jag vet liksom inte riktigt hur jag mår, men jag tror inte att det är så bra. Fast det finns de som har det värre.
Jag känner mig aldrig glad men vet inte varför. Eller jo, jag skrattar ibland, det gör jag. Och ibland känner jag livet i mig en kort stund. Men jag skulle vilja känna livet i mig lite oftare. För den glädjen som ibland kommer över mig är mer som ett litet smakprov på hur det egentligen ska vara. En liten aptitretare. Typ.
Jag är inte direkt ledsen heller. Inte så att det rinner tårar. Fast det vore kanske bättre om tårarna kom. Låta det jobbiga rinna ut med tårarna. Rensa. Men nej, det går inte. Är tom. Slutkörd. Det är som att alla krafter är slut och jag går på autopilot. Jag går omkring i dvala. I ett tomt skal.
Det värsta är att jag är så sjukt dålig på att förklara hur jag mår. Och hur ska man då någonsin må bättre. Hur ska någon kunna hjälpa när jag inte kan berätta hur det känns? Jag stängde av. För att orka. Och nu när jag vill slå på igen för att reda ut, så hittar jag inte on-knappen...
Hallå, känslorna, kom tillbaka! Jag vill göra upp med er!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Usch, jag mår också så där i perioder... Man går som i ett vakum och känner sig som en plåga för sig själv och omgivningen.
Kramar!
Hej vännen!
Du vet att jag finns här. Ring eller messa när du vill!! Jag vet hur det känns. Tveka inte nu, vännen. Kramelikram Anne
Kram gumman! Vet hur det är med det där. Hoppas det blir bättre så du kan känna dig glad oftare. Tack för ditt inlägg på min bligg förresten! :)
menar så klart blogg ;)
Skicka en kommentar