Reslust!

Godafton!

Såg ni Semestersvenskar på tv 4 igår kväll? Jag gjorde det och även om programmet kändes som en timmes reklamfilm för Fritidsresor, så tyckte jag att det var jättekul att se. Nu har jag värsta reslusten. Jag hade det redan innan, men nu ännu mer. Åh, vad jag vill åka iväg någonstans till solen och värmen. Det vore helt underbart.

Det är så kul att planera en resa och ännu roligare är det ju att uppleva den. Och alla minnen efteråt. Helt underbart.

Mitt liv var under flera år väldigt begränsat pga svår panikångest, och därför har det inte blivit så många resor som jag egentligen hade velat. Men nu när jag börjar få lite mer kontroll över panikångesten, så känner jag att jag verkligen vill och tänker ta igen så mycket. Jag vill även att mina barn ska få uppleva glädjen i att resa.

I somras kom vi ju iväg till Mallorca och jag kan inte i ord beskriva hur underbart vi hade under vår vecka där. Jag är så glad att vi åkte. (Ca en vecka innan vi skulle åka tyckte jag att vi skulle avboka resan, för jag hade sån ångest inför flygresan. Men det gick inte P med på, och tur var väl det, för allt gick så bra så)

Nu längtar jag t o m efter att få kliva ombord på ett flygplan. För det är ju trots allt en härlig känsla, den där skräckblandade förtjusningen som jag alltid har haft de gånger jag klivit ombord på ett plan. Jag tittar mig alltid omkring, ler lite stelt mot mina medresenärer och tänker stilla för mig själv "Jahapp, så det är vi som skall dö tillsammans"

Sedan när planet startar motorerna och så småningom tar fart och lyfter från marken. Det är en härlig, men samtidigt väldigt obehaglig känsla, tycker jag. Härlig för att man känner:

"Hejdå Sverige på ett tag. Nu åker jag på semester!!"

Men obehaglig för att jag i nästa stund tänker:

"Hejdå, snart störtar vi..."


Jag minns när vi lyfte från Arlanda i somras. Jag satt där i min stol och blundade och försökte andas lugnt. Efter ett tag tänkte jag att jag måste försäkra mig om att allt har gått bra, så jag öppnade ögonen och tittade ut genom fönstret.
"Åh, fy faaan, det skulle jag inte ha gjort" tänkte jag och stängde dem lika snabbt igen. Hihi...

Jag kände mig ganska löjlig, men sedan upptäckte jag att bredvid mig, fast med gången mellan, satt en kille i 20-25 årsåldern och han såg otroligt rädd ut. Han satt framåtlutad med ansiktet i händerna och såg verkligen inte bekväm ut. Då kände jag mig plötsligt inte riktigt lika rädd längre. Allt är ju relativt liksom..hihi..

Oj, vad jag svamlar på...

Gillar ni att resa och isåfall vilket är favoritresmålet?

Kram!