Panikångest...

Jag är inte förvånad. Jag har känt varningsignaler ett tag. Min utmattade kropp har försökt att skicka ut signaler om att jag ska varva ner. Försökt tala om att jag måste dra i nödbromsen.Ta det lite lugnare. Men jag har inte lyssnat.

Jag har kört på i 180 före flytten och efter flytten. Velat göra så mycket.Gjort så mycket.Inte haft tid att vila. Nu har fakturan kommit.

För ca 1½ timme sedan tittade jag mig i spegeln. Läpparna var blå. Kroppen trött. Stapplade mig till sängen och hjärtat rusade. Dunk, dunk, dunk. Fan, vad det slår. Snälla, slå inte så fort. Paniken började infinna sig. Sakta men säkert.

Sedan kom trycket på halsen. Luft!! Hjälp, luften är slut. Det går inte att andas!

Försöker lugna mig. Tankarna löper amok i den panikslagna hjärnan. Men jag försöker tänka att detta inte är på riktigt. Det är bara trötthet. Ett spratt. Min trötta hjärna spelar ett spratt med mig. Den reagerar som om det gällde liv eller död. Och död är det jag tänker på. Nu dör jag.

Tack och hej. Hjälp, jag vill inte dö! Inte nu. Mina barn. Vem ska ta hand om de när jag har försvunnit efter sviterna av en hjärtinfarkt?! Mina älskade ungar. Som är allt för mig. Inte kan jag överge dem . Nä, det ska jag inte. Jag dör inte. Det bara känns så.

Vänder mig om i sängen. Drar i tröjan. Fan, vad det spänner och trycker. Andas in, räknar till tio. Räknar sedan baklänges för att fokusera på något annat än döden, som står där och lurar runt hörnet.

Det hjälper inte. Det blir värre. Sträcker mig efter telefonen för att ringa sambon, som är med barnen och handlar mat. Vad har han för nummer?? Tusan, jag har ju ringt till honom miljoner gånger utan att tveka det minsta på siffrorna. Nu plötsligt fattar jag inte vilka siffror jag ska trycka på.

Lyckas ringa, bara för att fråga "Jag dör väl inte va?"

"Nä, det gör du inte" svarar sambon lugnt och tryggt.

"Är du säker på det?"

"Ja"

"OK, vad bra"

Nu efteråt, när jag sitter här och skriver detta skrattar jag lite för mig själv. För hur sjukt låter inte det. Att ringa och fråga om jag ska dö eller ej. Helt galet ju!

Jag skickade även sms till min vän A. Snälla A svarade på en gång och peppade mig och efter ett tag ebbadet attacken ut.

Men jag är matt. Alldeles mör. Som om reservkrafterna jag gått på tidigare nu tagit helt slut. Kvar finns inget alls. Ingen kraft och ingen energi. Bara en vilja att bli pigg och stark. Det är förvisso inte fy skam. Att ha viljan kvar. Det är positivt, eller hur?